jag avskyr kylan

jag kan inte. den nyper tag i skinnet och bara äter sig inåt. in i varje por och varje kärl. det går inte att fungera i kyla. kroppen blir stel. ansiktet blir till en skrynklig massa och huden färgas gråvit. för att inte tala om isvindarna. de som kryper innanför de mest åtsittande kläder och kilar in på ryggen och biter sig fast i nacken. kryper ned mot benen och får låren att domna bort. jag blir aggresiv. arg. förbannad. varför ska jag VARJE ÅR behöva offra SEX MÅNADER av mitt liv. då jag inte kan röra mig som jag vill, då kylan färgar mina kinder illröda och efterlämnar en hud som är torrare än fnöske. det svider. det gör ont. och råkar man ta sig inomhus för ett kort upptinande, är man istället efter någon sekund alldeles våt av svett. yllemössan kliar och luggen fuktig.. och på den nyligen isvindsantastade ryggen rinner nu små små svettpärlor . kroppen kokar. och så här håller det på, i SEX MÅNADER! hjälp! jag vill inte vara med!